These are the days

Det här med att blogga kan ofta kännas lite jobbigt. Av någon anledning får jag ibland dåligt samvete när jag inte har bloggat på flera dagar. Snacka om att skapa sina egna problem. Innan jag började blogga så hade jag alltså ett problem mindre. Fast nu är inte det här ett särskillt stort problem eftersom jag inte bryr mig särskilt mycket i mittt dåliga samvete. Jag vet att mina 4-5 trogna läsare överlever trots allt.

Något som inte överlevde var ett par skor som jag körde i tvättmaskinen igår. Jag tog en chansning för att göra dem brukbara igen. De hade varit med på resan till Nepal och såg ut därefter. Nu är de rena fast den vita färgen är ett minne blott. De ser mer grådassiga ut än något annat. Det var i alla fall värt ett försök.

Såg August Rush i förrgår. En må-bra-film om en föräldrarlös pojke med absolut gehör och enorm musikalitet. Inte ett öga var torrt i slutet av filmen om man säger som så. Eller två av fyra ögon i rummet var torra. Om man säger som SÅ. Två var alltså blöta. Jättteblöta. Så blöta att personen med de blöta ögonen gick och laddade ner soundtracket till filmen direkt. Personen med de blöta ögonen väckte till och med personen med de torra ögonen, med hjälp av soundtracket, igår. Då fick personen med torra ögon också blöta ögon. Om man säger som så.


Idag har jag börjat skriva på min rapport om Festivalen. Jag har ju gjort praktik där i 18 veckor och nu måste jag visa vad jag har lärt mig. Min frågeställning handlade om hur man arrangerar en festival utan att ta betalt av besökarna. Jag började med att lista en massa olika sätt att tjäna pengar på andra saker så som tävlingar, sponsring, reklamförsäljning, markupplåtelse med mera. Jag tror att min rapport kommer bli en fin liten handbok för alla som vill starta festival och bjuda besökarna på gratis underhållning.