These are the days

I torsdags kom Malin hem igen. Jag hade städat, tvättat, duschat, ansat, handlat och donat för att hennes hemkomst skulle bli så angenäm som möjligt. Efter tre veckor i Afrika tänkte jag att hon behövde tas omhand om. Nu, idag, är det måndag och hon har omhändertagits i en hel helg och lite till. Detta betyder - jag har lagat goda middagar, jag har dukat fram myspys, jag har gått ut med Snusan när hon har behövt "sova ut", jag har hållit inne med en och annan rackarrökare och jag har inte varit så jättebesserwisseraktig. Nu är det alltså måndag och jag kan äntligen börja leva igen. Tack för det Gud.

Imorgon börjar skolan. Äntligen. Jag rivstartar med tre heldagar i Piteå. Tre tidiga mornar. Tre bussffärder i ottan. Det är lika bra att vänja sig på en gång. Det kommer bli en lång höst. Jag ska läsa två kurser som heter Upplevelsekunskap - Produktion och Upplevelseproduktion inom kultur. Låter väl kul!? Själv tycker jag att det ska bli spännande bara att få plugga i Piteå igen. Kommer inte ihåg hur det känns riktigt. Jag fick en påminnelse om det då jag fick litteraturlistan till den ena kursen först nu idag på morgonen. Vilken framförhållning! Typiskt Piteå.

Till helgen ska jag och Malin flyga ner till Örebro för att gå på bröllop. Jag har ingen större lust. Bröllopet blir säkert kul, även om jag inte känner någon fler än brudparet. Det jobbiga är att handla kläder, handla present, resa, vara trevlig, le, missa Kulturnatta i Luleå, missa både Niklas och Johannes besök i Norrbotten med mera. Bröllop är ett satans fult ord för en så fin tillställning - "brrröööööööl opp" liksom.


Jag är hooked på The Wire. Är inne på säsong 2 nu och kan inte sluta. Mina förra favorit-kriminal-serie Uppdrag Mord (som förövrigt utspelade sig i Baltimore den med) känns nu som en barnunge i samanhanget. The Wire är så mångbottnad så man kan aldrig tröttna. Inte än iaf.