These are the days

Oj oj, vilken vecka. Jag säger då det. Det jag inte har gjort den här veckan... det önskar jag att jag hade gjort. Istället.

Jag kände mig lite småkrasslig redan i början av förra veckan. Skolan började på tisdag och snabbt bestämdes det att vi skulle ha en liten reunion med klassen på onsdagen. Eftersom vår klass är en klass med endast suputer blev det en och annan öl. Själv tillhörde jag dock faktiskt topp 3 på nära-nykter-listan. Resten av gänget visade sig dock från sin bästa sida om man säger som så. Efter en natt på Antons soffa (utan kudde och täcke) vaknade jag och trodde att jag hade gjort en tidsresa och att jag helt plötsligt var 45 år. Jag mådde nämligen skit trots att jag endast hade druckit 7 öl! På bussen påväg hem till Luleå höll jag på att spy och fick ständiga svettattacker. Väl hemma konstaterade jag att jag hade blivit sjuk. Febern trängde sig på och bihålorna ville explodera.

Trots otroliga smärtor i både kropp och själ lyckades jag packa mitt pick och pack och följa med Malin ner till Örebro på fredagen. Väl där fick jag ligga och titta på TV istället för att socialisera (Jackpott!). Det enda jag kunde tänka var "det kan inte bli värre än såhär - imorgon måste jag må bättre!".

Lördag. Bröllopsdag. Jag låg i sängen ändå fram tills det var dags att åka till kyrkan. Mitt huvud vägde cirka 50 kilo. Mina ögon rann, jag svettades, jag frös, min näsa rann, mina leder värkte, jag fick nysattacker och halsen började värka. Ute - där vräkte regnet ner och vinden piskade diverse flygande objekt mot rutorna. Jag försökte tvätta mig, klädde mig i en kostym, försökte le, försökte att inte gråta.


I kyrkan ställdes jag inför ett dilemma. Antingen hålla tillbaka snörvlingar, nysningar och hostningar med rinnande ögon som resultat. Eller snörvla, nysa och hosta för att inte verka som världens mest lättrörda idiot som gråter innan vigseln ens har börjat. Det blev det första.

Bröllopet var otroligt traditionellt. Mycket gudsdyrkan och bibelbabbel. Det stärkte mig i  min övertygelse om att mitt eventuella framtida bröllop ska vara icketraditionellt. Efter cermonin åkte vi hem och vilade i någon timme innan det var dags för middag.

Under middagen satt jag vid...tadamtadam...barnbordet. Som tur var satt Malin och en kompis till henne med sambo också där. Barnen var ohyfsade och bjöd aldrig in till några samtal. Jag frågade om Festisen var god och fick en blick som sa "din stora, snörvlande idiot, ät din lax och låt mig dricka min Festis ifred, annars sparkar jag dig på smalbenet". Det bästa med bordsplaceringen var att jag satt vänd från alla andra i lokalen och att det var nära till toaletten.

Efter middag, tal och spex blev det barhäng och dans. Jag försökte dansa men fick en svettattack och var tvungen att gå ut och ta luft. Kvällen avslutades med en promenad hem genom ett regnigt Örebro. Skorna klämde, slipsen strypte och jag var den ende med svart skjorta.

Under söndagen hade jag börjat vänja mig vid mina krämpor och accepterat mina nya pillerknaprande vanor. Detta ledde till att jag följde med Malins syskon och pappa och två små syskonbarn ut till ett vackert ställe vid Hjälmaren. Regnet var sådär fint fint fint och blåste in från sidan. Där picknickade vi och jag försökte le mot barnen. Lite senare åkte vi hem igen och åt middag. Jag försökte leka med barnen. Några gånger somnade jag i soffan. Ungefär 30 gånger snöt jag mig på toaletten.

Vi tog ett sent tåg till Stockholm. Som tur var fungerade inte lamporna i vagnen så vi fick resa i mörker. Konduktören försökte skämta. Jag skrattade inte.

Imorse vaknade jag 06.00 och påbörjade en resa hem till Luleå. Malin flög till Umeå. Nu sitter jag här. Och mår bättre än jag har gjort på en hel vecka.

(Eventuellt kan vissa händelser i denna text ha överdrivits, förvrängts eller medvetet framställts som värre än de var)