These are the days

Det finns en bok som heter The Rise of The Creative Class som en klok farbror som heter Richard Florida har skrivit. Den handlar om hur en ny samhällsklass håller på att växa fram - den kreativa klassen. Florida menar att det i framtiden kommer vara denna klass som driver samhällsutvecklingen framåt. Denna klass innefattar i princip alla som arbetar med problemlösning - läkare, författare, advokater, musiker, bögar, forskare, studenter, skådespelare med flera. Jag borde tillhöra den kreativa klassen. Men den här veckan känns det inte som om jag har varit med och bidragit till samhällsutvecklingens framåtskridande. Det enda produktiva jag har gjort är att jag har beställt lite kläder och skickat några mail.

Jag har hamnat i ett slags kreativitetens bakvatten. Efter några veckor med intensivt studerande och mycket tankeverksamhet har jag nu helt tappat drivkraften. Jag har försökt att börja med mitt PM till D-uppsatsen men så fort jag tittar på texten vill jag bara radera allt som står. Och det vore inte särskillt klokt. Så jag låter texten vara. Eller som vi kreativa akademiker säger - texten måste få sjunka in.

Ikväll är det basket och jag ska ta med Malin och pappa. Min far har aldrig sett en basketmatch i hela sitt liv och kallar sporten lite nonchalant för korgboll. Så jag hoppas att det blir basketfest med god stämning och en bra match så att han inser att basket inte går ut på att "humpa gris" som han också brukar säga.

Imorgon fyller Malin 25. Jag går ner mig. En flickvän som är 25! "Å, fy fan!" sa både en god vän och en familjemedlem. Jag håller med. Fy fan! En man ska ha en flickvän som är hälften så gammal som han själv plus 7 år. Är han 20 år ska hon alltså vara 17 (20/2+7=) år och är han 80 år så ska hon vara 47 (80/2+7) år. Jag borde alltså ha en flickvän som är 19,5 (25/2+7) år och inte 25! Tur att Malin är så älskvärd.