These are the days

Nu har jag börjat få kommentarer på mina dåliga rubriker. Det är nackdelen med att publicera och offentliggöra sånt som man skriver.

Några roliga ord som jag har hört eller tänkt på den senaste tiden:

• Pickalurven
• Lesbisk film
• Snippa (som i det bodensiska sättet att säga det: "snippa över till grannen")

Såg Rails and ties i söndags. Otroligt bra skådelspelare och en gripande story. Viss prettovarning på trailern dock. Men filmen rekomenderas till alla som känner för en meningsfull (inte en slump) filmupplevelse.

Ingen skola idag. Det betyder att jag sitter hemma, har ångest över att det är så svårt att komma igång med skolarbetsskrivandet och därför postar nya inlägg på bloggen.

Vädret har den senaste tiden varit helt uppåt väggarna. Ena dan -15, andra dan snöstorm och sen tillbaka till -15 igen. Igår var det -15,8 när jag vaknade. När jag kom hem från skolan var det snöstorm och på kvällspromenaden med Snusan kunde jag kasta snöbollar eftersom snöfallet hade övergått i snöblandat regn. Nu är det -8 igen. Jag är redan less på vintern. Bara fem månader kvar.

På torsdag har vi en mellandeadline på vår bakgrund till D-uppsatsen. Min frågeställning är typ "hur skapar man förutsättningar för turismupplevelser som uppfattas som meningsfulla?" Igår fick jag fem böcker som handlar om mening och meningsskapande. Vad är mening? Vad är meningen med livet? Kan man skapa uplevelser som bidrar till ett meningsfullare liv? Heavy stuff. Men intressant.

Nu. Åter till verkligheten.

...så sitter jag och kollar lite klipp.
 

Om personerna bakom DressMann-reklamerna hade gjort en musikvideo - då hade den sett ut som Take That's nya.

Den här veckan har varit relativt intensiv fram till idag. Det har varit skola i tre dagar av fyra med extremt krävande seminarier. Jag har varit helt tom i huvudet varje kväll och i princip somnat efter middagen.

Igår var jag på två presentationer av D-uppsatser. Båda studenterna går upplevelseproduktion så det var ett bra tillfälle att se vad som kommer att krävas av mig framåt vårkanten. Presentationstillfället var inte så allvarligt utan väldigt avslappnat. Det var skönt att se. Det hade varit jobbigare med en full aula och en massa traditioner. Rapporterna som presenterades verkade bra, fast inte skrämmande bra. Jag fick känslan av att jag nog kommer att fixa det här ganska enkelt. Magisterexamen blir en klackspark.

Det har regnat i två dagar. Det innebär att det nu är i princip omöjligt att gå utomhus. Framför vår dörr är det en liten lutning. För att ta sig uppför den måste man ta fart och glida upp. Och när man går ut är det bara att ta ett kliv ut genom dörren och sen glider man iväg tre meter. Att glida är ju annars min grej, men i det här fallet är det lite väl livshotande för att passa mig.

Ikväll spelar Plannja igen. Malin ska få följa med den här gången vilket hon är glad för. Hon börjar bli en riktig idrottsfantast. I tisdags släpade jag med henne på hockey. Hon höll riktigt god min trots att vi hade ståplats och en full kvinna som stod bakom oss och skrek matchen igenom.

Förövrigt så har jag börjat se Entorage eftersom den diskuteras överallt och av alla. Den verkar - okej. Som en mix av Sex And The City och Californication. Och det är ju inte helt fel. Efter tre avsnitt har jag bara precis börjat lära känna karaktärerna. Serier har ju en tendens att växa med tiden.

Jag har uppdaterat mina länkar. Det är ett tecken på att jag inte har mycket att göra just nu. Varför har man ens länkar på en blogg? Jag undrar hur många av mina tio läsare som surfar vidare och kollar mina länkar. Särskilt ologiskt blir det då jag har valt att länka ungefär samma personer som jag vet läser bloggen. Länkar på bloggar är lite som kompislistor på communities. Typ: det här är mina läsare och det här är deras bloggar som jag också läser. Men det finns några guldkorn bland länkarna också. Alltså, några sidor som finns där för att de är bra. Och jag tvivlar å det högsta på att deras grundare läser min blogg.Ni andra är också bra. Men största anledningen till att ni är länkade är att jag känner er och att ni kollar in här ibland.

För en liten stund sedan ljöd varningssignalerna här i Luleå. Det slog mig att jag inte har en aning om vad de olika signalerna betyder och att jag står relativt orustad inför ett eventuellt angrepp på vårt lilla land. Därför sökte jag upp Räddningsverkets hemsida och har nu läst in mig på de olika signalerna och vad jag göra när jag hör dem.


Signalen Viktigt meddelande till allmänheten
Den här signalen kan man höra både i fred och i krig. Signalen testas första helgfria måndagen i mars, juni, september och december, klockan 15.00. Det var alltså den här signalen jag hörde nyss.

När du hör signalen ska du:

• Gå in
• Lyssna på radio
• Stänga dörrar, fönster och ventilation

Signalen Beredskapslarm
Det här är signalen som ingen som har gjort lumpen vill höra.

När du hör signalen ska du:

• Lyssna på radio
• Ordna så att du snabbt kan lämna din bostad
• Undvika att ringa timmarna efter signalen
• Ta reda på var det finns skyddsrum och hjälpa till att göra iordning det.

Signalen Flyglarm
Den här signalen vill ingen höra, någonsin. Den betyder att vi är fucked.

När du hör signalen ska du:

• Skynda dig till ett skyddsrum eller annan skyddad plats
• Ta med batteriradio, andningsskydd och mat
• Stanna i skyddet tills du hör signalen "Faran över" eller tills du på annat sätt får veta att du kan lämna skyddet

Signalen Faran över
Den här signalen är den som man vill höra när man har hört de andra signalerna.

Så, nu vet ni lite mer om dessa varningssignaler. Men vad ni inte vet, det är att ni alla har en krigsplacering. För att ta reda på denna - kontakta Försvaret.

Det här var det som var roligast i Tropic Thunder.

Helgen har varit innehållsrik. För en gångs skull känns det som om jag har hunnit med massor under en helg. Förvisso ingenting, eller nästan ingenting, av nytta. Men ändå.

Igår var det julskyltning/skyltsöndag/1:a advent på stan. Från skyn föll snöblandat regn och från havet blåste kalla vindar. Jag och Malin inhandlade gardiner till sovrummet, drack en massa glögg och åt pepparkakor.

Innan dess hade jag hunnit med ett frukostmöte med Marcus och Lasse. Eftersom Marcus är nybliven singel och hans ex hade tagit kaffekokaren så fick jag - förutom pepparkakor och knäck - ta med en kaffetermos. Lasse hade med pepparkaksfil och värden själv stod för juice och mackor. Frukostmöten är rackarns trevliga. Lite som en picknick, fast hemma. Mötet handlade om planer inför framtiden. Vi filade på kärnvärden, resurser och resursbehov. Bästa resursen: dicks. Största resursbehovet: cash.

Jag och Malin inledde kvällen med att gå på bio och se Tropic Thunder innan vi gick hem och såg ett avsnitt av Heroes. Tropic Thunder var bra. Inte svinbra. Men bra. Jag log nästan hela tiden och skrattade högt några gånger. Däremot gapflabbade jag aldrig. Bäst var Tom Cruise som var sminkad så pass bra att Malin inte fattade att det var han.

Jag kom på att alla kanske inte vet hur min tomtemössa med flätor ser ut. Och de som vet hur den ser ut vill jag glädja än en gång (ett sånt här inlägg postade jag förra året också).

Dagen innan första advent idag. Detta firar vi med att julpynta, dricka glögg och äta pepparkakor. Jag har på mig min fina tomtemössa med inbygda flätor, Snusan har fått på sig en fin röd scarf och Malin har klätt ut sig som tjejen på bilden från tidigare inlägg.

Igår var det basket. Plannja vann i sista sekunden. Det var så spännande att jag knappt kunde gå när jag skulle ut ur sporthallen. Mina ben var som spaghetti av all adrenalin. Efter matchen blev jag inbjuden på en kall en och lite musiklyssnande hos Max. Ölen blev en Gin och Tonic som blev en till Gin och Tonic som blev utgång på Chill Out på Kaffelino. där hann jag med en öl till innan tröttheten gjorde sig påmind och jag tog en nattbuss hem till en sovande Malin. Väl i sängen dröjde det ett bra tag innan jag kunde somna. Det är så typiskt. Jag hade varit uppe från 06.15 och vid 02.30 hade kroppen gått in i ett slags "okej, jag förstår att jag inte kommer få sova någonsin igen så jag håller mig vaken"-läge.

Nu är jag dock utvilad och ser fram emot lite julmys. Ikväll blir det blueskväll med Erik Lund Band och efter det releasefest för Movits! nya skyva på Delux.

Imorgon fortsätter julmyset med julsöndag på stan. Förmodligen blir det då mer glögg och pepparkakor. Nu börjar överdoseringen av julen. Men jag gillar det. Den här årstiden hade varit satans pissig om det inte hade varit en högtidstid.

Jag kom just in från morgonpromenaden med hunden. På min promenad mötte jag ett par - han svensk, hon av sydostasiatiskt ursprung. Hon hade ett blåmärke som täckte nästan hela hennes vänstra kind. Hon mötte min blick och hennes ögon sa "Se mig, hjälp mig!". Självklart uppfattade inte min hjärna vad det var som utspelade sig framför mig förän situationen och paret hade passerat. Då insåg jag att hennes blick just hade bekräftat alla mina fördommar om män med kvinnor från t.ex. Thailand. Jag vände mig om för att söka någon bekräftelse på mina misstankar men då försvann paret runt ett hörn. Kvar stod jag och funderade vad jag kunde ha gjort. Vad gör man? Vad kan man göra? Är det vid sådana tillfällen som man ska visa civilkurage? Sånt här får man aldrig lära sig om i skolan.

Nu på lördag kommer jag och Malin att hålla öppet hus mellan 14 och 17. Tanken är att lägenheten skall fyllas av dofter, ljud och smaker som hör julen till. Jag har skapat ett litet Facebook-event och bjudit in de som bor i Luleå. Med tanke på uppslutningen på min födelsedag så räknar jag nämligen med att ett mycket litet fåtal (läs:ingen) skulle orka färdas någon längre sträcka för lite eftermiddagshäng med jultema på Porsön. Fast jag kan ju ha fel. Så jag tänkte att jag skriver det här också.

Snön ligger vit på taken, till och med Robin är vaken.

Jag har inte riktigt kommit igång med dagen ännu. Vaknade klockan åtta, insåg att jag ska vara uppe lite längre än vanligt ikväll, sov till tjugo i nio. Sen har jag läst tidningarna på nätet, ätit frukost, matat hunden och utfört morgonrutionerna på toaletten. Det kan låta som att jag har hunnit med en hel del. Men det är en falsk tolkning av verkligheten.

Som sagt - snön ligger vit på taken. Jag skulle uppskatta att det har kommit några centimeter snö nu på morgonen. Vintern gör sitt intåg även här i Luleå! Kallt har det varit ett tag, men snön har inte kommit förän nu.

Idag kommer Malins bror på besök från Stockholm. Så, i helgen får vi chansen att visa upp Luleå från sin bästa sida. Planen är att hinna med fika på stan, pubrunda, besök i Gammelstad och partykväll. I den ordningen ungefär.

Jag har åkt Boden för att hjälpa till och passa mammas hundar idag. Sitter vid köksbordet med en kopp kaffe och skrivkramp. Jag försöker formulera frågor till en kvalitativ intervju som ska behandla "meningsfulla upplevelser". Typ "Kan du berätta om ditt livs mest meningsfulla upplevelse?". Jag känner mig dock låst av att det i uppgiften står att vi skall utgå från litteratur i ämnet "kvalitativa intervjuer". Jag hatar när man ska utgå från litteratur, fakta, teori eller vad det nu må vara. Allt måste alltid motiveras och man måste alltid kunna svara på frågan "Varför gjorde du så?". Varför?

Igår testade jag och Malin en studentproducerad upplevelse. Philm är en studentförening med en filmprojektor och ett suroundsystem. De säljer godis och visar film - eller philm som de själva kallar det. Kvaliteten på helhetsupplevelsen kan diskuteras. Men priset  (100 kr för 4 philmer) är inte så mycket att orera över.


Igår visade de Kautokeino-upproret. Jag har länge velat se en film som handlar om samer. Jag vet inte riktigt varför - men jag har liksom gått runt och tänkt att även vår ursprungsbefolkning förtjänar att glorifieras på vita duken. Kautokeino-upproret behandlar en tragisk händelse i den lilla byn Kautokeino i Nordnorge. Som lekman i ämnet uppfattade jag skildringen av samernas liv som mycket trovärdig. Jag lärde mig nog mer om hur samerna levde förr i tiden av den här filmen än av en hel dags besök på Ajité (samiskt museum i Jokkmokk). Förutom tre animerade vargar var allt i filmen  dessutom otroligt vackert. Självklart innehöll den vissa fåninga dialoger och en hel del överspel av svenska storheter som Mikael Persbrant och Michael Nyqvist. Men den gripande storyn och det vackra fotot överväger detta och jag måste säga att Kautokeino-upproret innehåller fler kvaliteter än svagheter.

Snart kommer filmen om Notorious B.I.G.'s mytomspunna liv - Notorious. Trailern känns lite sådär. Jag får inte direkt Walk The Line- eller Ray-känslor. Vi får väl se. Sånna här filmprojekt brukar ju rendera en massa priser om de är välgjorda. En Oscar för bästa manliga huvudroll kanske?