These are the days

"Super bra blogg!

HAR EN SNABB FRÅGA !
HAR DU BLOGG KOLL , isåfall hur många prenumenerar på din blogg? Skulle du tänka dig att prenumenera på min ? :D Svara ärligt. Du gör min dag om du börjar prenumenera <3

...ska jag börja prenumerera på Fannys blogg? Vi kör en liten poll.

Igår skulle jag - glad i hågen över mina nya CSN-pengar - storhandla på ICA Maxi. I kassan inträffade det som är varje kortbetalares mardröm. Apparaten sa "Medges ej". Jag visste att jag hade pengar för jag hade kollat mitt saldo innan jag åkte hemifrån. Som tur var hade jag pappa med mig så han fick rycka in.

Några timmar senare skulle jag cykla ner till ishallen och titta på lite ishockey. På vägen skulle jag ta ut pengar. Apparaten sa "Behåller kort. Kontakta din bank". "WTF?" tänkte jag högt.

Ytterligare några timmar senare satt jag i en telefonkö och apparaten sa "Din köplats är nummer 83. Din väntetid beräknas till under 17 minuter".

Till slut kom jag fram till en person som lät meddela att banken hade spärrat mitt kort på grund av att någon hade försökt göra ett ottillåtet köp på Internet. "Öööhm, jaha?" sa jag. "Vi har skickat ett nytt kort till dig idag" sa personen.


Idag fick jag ett brev med posten. I det stod det "Angående ditt VISA-kort. Jag behöver komma i kontakt med dig snarast. Vänligen kontakta mig så fort som möjligt. Med vänliga hälsningar, En person på Swedbank."

Jag ringde upp och fick veta att banken hade spärrat kortet efter att någon försökt köpa en massa elektronikprylar för cirka 18 000 kronor med mitt kort. Först hade de gjort ett "kontrollköp" på 23 kronor och sedan försökt göra två köp till på 10 000 respektive 8 000 kronor. Kontrollköpet hade gått igenom men de pengarna kan jag få tillbaka om jag besöker ett bankkontor. Som tur var hade banken hunnit spärra kortet innan de två andra köpen gått igenom.

Personen sa "Man ska undvika att använda sitt kort när man handlar på INTERNET". Jag sa "Jag handlar jättemycket med mitt kort på Internet". "Jaha!" sa personen anklagande.

Så nu tycker alltså banken att det är vi kunder som gör fel när vi blir av med våra pengar efter att ha handlat på "INTERNET". Som kund känner jag spontant att det borde vara bankens fel att deras metoder är så pass osäkra. Uppfin något nytt för fan. Typ ögonscanner, lösenord eller DNA-prov för att få betala med kortet online. INTERNET är här för att stanna och jag tror inte det är en särskillt smart lösning att avråda sina kunder från att handla med sina bankkort därifrån.

Jag och Mike Skinner a.k.a. The Streets inledde ett passionerat förhållande för cirka fem år sedan. Då hette skivan Original Pirate Material, jag bodde i min första egna lägenhet med utsikt mot slottet i Örebro, Malin var en relativt ny förälskelse, solen sken, jag jobbade på IKEA, livet kändes stort och spännande. The Streets var den periodens soundtrack och jag kan nog de flesta texterna från det albumet utantill.

Sedan kom nya tider, nya upplevelser och två skivor till - A Grand Don't Come For Free och The Hardest Way To Make An Easy Living. Jag lyssnade men blev lite besviken båda gångerna.

När jag bodde i Spanien lärde jag känna en kille som kom från samma delar av London som Mike Skinner och som hade samma sköna dialekt. Han hade dock aldrig hört någon av nämnda skivor och jag erbjöd honom att låna och lyssna på mina. Det skulle visa sig bli en vändpunkt i mitt och Mikes förhållande. Wes - som den glade engelsmannen hette - lyckades tappa bort alla mina skivor. Kvar fanns bara fordralen och minnena.

Åren gick och jag tänkte då och då på det som varit och hur mycket jag saknade det.

Så, för någon vecka sedan hörde jag i förbifarten en bekant röst på radion. "Har The Streets släppt nytt?" undrade jag nyfiket. Ja, var det svar jag fick från Youtube.

Första lyssningarna var med viss skepsism. Det skulle krävas en bussresa från Piteå, sol och ett glatt humör för att tända gnista igen. Det var i söndags och jag lyssnade ungefär 10 varv på Everything Is Borrowed den dagen. Sedan dess har den snurrat idogt här på Porsön. The Streets har gjort en av årets bästa skivor so far! Gammal kärlek rostar aldrig och jag svävar på moln.

Hiphoppare brukar inte vara roliga men den här videon tycker jag faktiskt är ganska kul.

När jag är ute och går med hunden brukar jag rätt ofta försöka pussla ihop de små fragment av samtal som jag hör när jag möter människor. Igår kväll hörde jag dessa två mycket kort efter varandra.

(Jag mötte dessa personer och "Mummel" symbolisera de ord som jag inte kunde urskilja)

Pojke ca: 13> Varför...mummel mummel mummel...
Flicka ca: 13> För att jag kallade honom för "Jävla lillkuk!"
Pojke ca:13> Men sa han...mummel mummel mummel...

Pojke ca: 7> Mummel...det är ganska häftigt.
Man med finsk brytning ca: 45> (Entusiastiskt) Vet du vem Sveriges mest kända scout är?
Pojke ca: 7> Neee...
Man med finsk brytning ca: 45> (Ännu mer entusiastiskt) Vet du inte det? Det är ju Sveriges kung...mummel mummel mummel...

Det är väldigt roligt att försöka förstå varför dessa personer hade dessa samtal och vad de handlade om. Det första är mest intressant eftersom den lilla flickan tog ett så väldigt grovt ord i sin mun. Och dessutom hade hon ju uppenbarligen kallat någon för det - Lillkuk! En flicka i 13-årsåldern ska väl inte slänga sig med sådana ord. Inte ens äldre flickor borde göra det. Det är liksom inte så charmigt. Men det satte i alla fall igång min tankeverksamhet. Vem hade hon kallat så? Varför? Vad hade han gjort henne för att förtjäna detta? Vad hade hänt sedan? Hur ska det bli med allt? Hur blev det såhär? Vad är meningen med livet?


När jag tänker efter så är detta ett av mina hemliga intressen. Att studera och lyssna på främmande människor och sedan försöka sätta in dem i något samanhang. Bland det mest frustrerande som finns är att inte kunna placera en grupp människor och förstå hur de hör ihop, var de kommer ifrån, var de ska, vad de vill, vad de har för mening med sin existens och varför de beter sig som de gör.

Fragmentala mönster ska göra oss lugna och få oss att känna trygghet. Detta beror på att naturen är fragmental och vi har levt i naturen i flera tusentals år. Vårt moderna samhälle är uppbygt efter räta linjer och strukturellt ordnat. Detta är tydligen inte bra för oss utan framkallar stress. Fragmentala samtal är dock motsatsen - de framkallar stress och förvirring. Även om de är ganska kul att försöka förstå sig på. Prova.

Jag måste vara den ojämnaste bloggaren. Ena dagen skriver jag 3 inlägg - sen får ni stackars läsare vänta en hel vecka eller en hel sommar på nästa inlägg. Nåja, nu skriver jag igen.

Den 4:e oktober fyller jag 25 år. Det betyder att jag förväntas ställa till med kalas. Inte mig emot. Jag gillar kalas. Och jag gillar att ställa till dem. Så, kalas blir det. Och en jävla holabalo väntas.


Jag skapade nyss en grupp på Facebook för detta framstående event. Så nu är nära och kära informerade. Återstå att se om någon förmår att pallra sig hit. Om inte så super jag mig full på Ouzo och spottar frusna lingon från balkongen tills solen går upp. (Se inte det där som en utmaning att inte komma - det var ett uttryck för hur besviken jag skulle bli. Inte något som någon skulle vilja förverkliga. Det är ingen vacker syn.)

Kolla in Facebook. Har ni inte blivit bjudna? Då beror det på 1- ni är inte välkomna, 2- jag har er inte på Facebook, 3- jag missade ditt namn i listan på folk att bjuda 4- jag bedömde att du inte skulle ha möjlighet att komma och att musklicket därför blev onödigt ansträngande. Det går bra att försöka bjuda in sig själv. Skriv en kommentar i kommentarsfältet bara.

Väl mött!

Jag är i Boden idag. Åkte hit igår för att ta det lite lugnt och spara matpengar när Malin ändå är i Umeå. Jag och Snusan ligger inne och vilar oss. Efter att ha fått hybris över mitt förbättrade hälsotillstånd jobbade jag lite med järnspett, pålar och slägga på förmiddagen. Det resulterade i ett fysiskt bakslag som har hållit mig sängliggande i några timmar.

Ut skiner solen och fåglarna flyttar. Det är en mycket vacker höstdag och jag önskar att jag var ute i skogen i goda vänners lag med kaffe och lite gofika.

Jag undrar hur det kommer gå med min kondition nu när jag blir frisk igen. Det ska bli intressant att se vad en rejäl förkylning och två fyllor har gjort med kroppen. Jag tror att det är överdrivet det där. Jag kommer förmodligen ha nästan samma ork som för en vecka sen. Fysiskt fenomen som jag är...

Oj oj, vilken vecka. Jag säger då det. Det jag inte har gjort den här veckan... det önskar jag att jag hade gjort. Istället.

Jag kände mig lite småkrasslig redan i början av förra veckan. Skolan började på tisdag och snabbt bestämdes det att vi skulle ha en liten reunion med klassen på onsdagen. Eftersom vår klass är en klass med endast suputer blev det en och annan öl. Själv tillhörde jag dock faktiskt topp 3 på nära-nykter-listan. Resten av gänget visade sig dock från sin bästa sida om man säger som så. Efter en natt på Antons soffa (utan kudde och täcke) vaknade jag och trodde att jag hade gjort en tidsresa och att jag helt plötsligt var 45 år. Jag mådde nämligen skit trots att jag endast hade druckit 7 öl! På bussen påväg hem till Luleå höll jag på att spy och fick ständiga svettattacker. Väl hemma konstaterade jag att jag hade blivit sjuk. Febern trängde sig på och bihålorna ville explodera.

Trots otroliga smärtor i både kropp och själ lyckades jag packa mitt pick och pack och följa med Malin ner till Örebro på fredagen. Väl där fick jag ligga och titta på TV istället för att socialisera (Jackpott!). Det enda jag kunde tänka var "det kan inte bli värre än såhär - imorgon måste jag må bättre!".

Lördag. Bröllopsdag. Jag låg i sängen ändå fram tills det var dags att åka till kyrkan. Mitt huvud vägde cirka 50 kilo. Mina ögon rann, jag svettades, jag frös, min näsa rann, mina leder värkte, jag fick nysattacker och halsen började värka. Ute - där vräkte regnet ner och vinden piskade diverse flygande objekt mot rutorna. Jag försökte tvätta mig, klädde mig i en kostym, försökte le, försökte att inte gråta.


I kyrkan ställdes jag inför ett dilemma. Antingen hålla tillbaka snörvlingar, nysningar och hostningar med rinnande ögon som resultat. Eller snörvla, nysa och hosta för att inte verka som världens mest lättrörda idiot som gråter innan vigseln ens har börjat. Det blev det första.

Bröllopet var otroligt traditionellt. Mycket gudsdyrkan och bibelbabbel. Det stärkte mig i  min övertygelse om att mitt eventuella framtida bröllop ska vara icketraditionellt. Efter cermonin åkte vi hem och vilade i någon timme innan det var dags för middag.

Under middagen satt jag vid...tadamtadam...barnbordet. Som tur var satt Malin och en kompis till henne med sambo också där. Barnen var ohyfsade och bjöd aldrig in till några samtal. Jag frågade om Festisen var god och fick en blick som sa "din stora, snörvlande idiot, ät din lax och låt mig dricka min Festis ifred, annars sparkar jag dig på smalbenet". Det bästa med bordsplaceringen var att jag satt vänd från alla andra i lokalen och att det var nära till toaletten.

Efter middag, tal och spex blev det barhäng och dans. Jag försökte dansa men fick en svettattack och var tvungen att gå ut och ta luft. Kvällen avslutades med en promenad hem genom ett regnigt Örebro. Skorna klämde, slipsen strypte och jag var den ende med svart skjorta.

Under söndagen hade jag börjat vänja mig vid mina krämpor och accepterat mina nya pillerknaprande vanor. Detta ledde till att jag följde med Malins syskon och pappa och två små syskonbarn ut till ett vackert ställe vid Hjälmaren. Regnet var sådär fint fint fint och blåste in från sidan. Där picknickade vi och jag försökte le mot barnen. Lite senare åkte vi hem igen och åt middag. Jag försökte leka med barnen. Några gånger somnade jag i soffan. Ungefär 30 gånger snöt jag mig på toaletten.

Vi tog ett sent tåg till Stockholm. Som tur var fungerade inte lamporna i vagnen så vi fick resa i mörker. Konduktören försökte skämta. Jag skrattade inte.

Imorse vaknade jag 06.00 och påbörjade en resa hem till Luleå. Malin flög till Umeå. Nu sitter jag här. Och mår bättre än jag har gjort på en hel vecka.

(Eventuellt kan vissa händelser i denna text ha överdrivits, förvrängts eller medvetet framställts som värre än de var)

I torsdags kom Malin hem igen. Jag hade städat, tvättat, duschat, ansat, handlat och donat för att hennes hemkomst skulle bli så angenäm som möjligt. Efter tre veckor i Afrika tänkte jag att hon behövde tas omhand om. Nu, idag, är det måndag och hon har omhändertagits i en hel helg och lite till. Detta betyder - jag har lagat goda middagar, jag har dukat fram myspys, jag har gått ut med Snusan när hon har behövt "sova ut", jag har hållit inne med en och annan rackarrökare och jag har inte varit så jättebesserwisseraktig. Nu är det alltså måndag och jag kan äntligen börja leva igen. Tack för det Gud.

Imorgon börjar skolan. Äntligen. Jag rivstartar med tre heldagar i Piteå. Tre tidiga mornar. Tre bussffärder i ottan. Det är lika bra att vänja sig på en gång. Det kommer bli en lång höst. Jag ska läsa två kurser som heter Upplevelsekunskap - Produktion och Upplevelseproduktion inom kultur. Låter väl kul!? Själv tycker jag att det ska bli spännande bara att få plugga i Piteå igen. Kommer inte ihåg hur det känns riktigt. Jag fick en påminnelse om det då jag fick litteraturlistan till den ena kursen först nu idag på morgonen. Vilken framförhållning! Typiskt Piteå.

Till helgen ska jag och Malin flyga ner till Örebro för att gå på bröllop. Jag har ingen större lust. Bröllopet blir säkert kul, även om jag inte känner någon fler än brudparet. Det jobbiga är att handla kläder, handla present, resa, vara trevlig, le, missa Kulturnatta i Luleå, missa både Niklas och Johannes besök i Norrbotten med mera. Bröllop är ett satans fult ord för en så fin tillställning - "brrröööööööl opp" liksom.


Jag är hooked på The Wire. Är inne på säsong 2 nu och kan inte sluta. Mina förra favorit-kriminal-serie Uppdrag Mord (som förövrigt utspelade sig i Baltimore den med) känns nu som en barnunge i samanhanget. The Wire är så mångbottnad så man kan aldrig tröttna. Inte än iaf.